Etikettarkiv: sjukförsäkring

Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra (del 3)

Manifest från en sjuksäng, del 3: Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra

”Får man sluta vara hård
Får man luta sig mot nån
Kan du bygga en låg scen
så man får se folk i ögonen”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

Jag hamnade i en diskussion på nyårsfesten och blev beskylld för att bara använda klyschor (han sa elakare saker också, men det berodde säkert på hans alkoholintag). När jag påstod att en politisk skiljelinje var om man ville att arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring skulle vara human och mänsklig påstod han att ”det säger väl alla”. Och han har säkert rätt i att alla säger ungefär så; det är åtminstone ingen som går till val med paroller om att göra sjukförsäkringen inhuman och omänsklig. Men jag påpekade att den som tycker att det låter som om alla säger samma sak också måste bedöma om det finns sanning bakom parollerna. När det gäller sjukförsäkringen tycker jag att det är lätt för de flesta att se att högerregeringen inte var intresserad av en human och mänsklig sjukförsäkring. Det har ju till och med några av de mindre borgerliga partierna medgett i sin valutvärdering.

Men på ett sätt har den något överförfriskade mannen på nyårsafton självklart rätt. Att bara säga ”human och mänsklig sjukförsäkring” beskriver inte vad socialdemokraterna vill. Man måste beskriva en riktning också, vilken typ av samhälle vi vill skapa.

Annika Norlin beskriver det vackert. Ett samhälle där man får ”sluta vara hård” och får ”luta sig mig nån” är mer tilltalande än ett samhälle där plånbok, kontakter eller titlar avgör vilken hjälp man får eller vilket liv man får. Ett mänskligt samhälle som ger möjligheter för alla att utvecklas och växa bygger på kontakten, att man litar på andra och på varandra.

Slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan) var därför inte bara ett tecken på omänsklig politik gentemot enskilda sjuka och arbetslösa. Jag tycker att det också var ett brott mot samhällskontraktet, mot den överenskommelse som vi i Sverige tidigare varit mer eller mindre överens om: vi tar hand om dem som mest behöver hjälp. Reinfeldts regering gjorde tvärtom – de slog på dem som hade det svårast, tvingade cancersjuka att jobba, tvingade sjuka människor att säga upp sig från jobb för att flytta till annan ort och de drog in ersättningen till sjuka som hade fullt upp med att hantera sin sjukdom. Hjärtlöst är bara förnamnet.

För att människor ska våga ta chansen och utvecklas krävs – för de allra flesta – en grundläggande trygghet; att man vet att det ordnar sig även om man misslyckas. Att man får nya chanser både när det gäller utbildning, inkomst och annat. Om det behöver vi vara överens – medmänniska till medmänniska. Vi ska värna dem som har det tuffast. Att utförsäkra människor och slänga bort deras kompetens och livsgnista är att slå mot enskilda människor som behöver stöd, det är att slösa med samhällets resurser och det är att bryta mot samhällskontraktet.

Problemet med att skapa ett samhälle som uppmuntrar gemensamt ansvar och solidaritet är att det inte låter sig göras genom omröstningar i riksdagen. Det går inte att lagstifta om medmänsklighet (även om kristdemokraterna på fullaste allvar tycks tro att det går). Vi kan – på olika sätt – göra det enklare att bry sig om andra. Men det gör vi i huvudsak genom att skapa trygghetssystem som ger alla trygghet och ger alla chansen att komma tillbaka.

Jag tycker att vi socialdemokrater har många goda idéer på detta område, men vi måste bli tydligare i våra prioriteringar. Det ska inte finnas stupstockar i vare sig sjukförsäkring eller andra trygghetssystem, men vi kan inte acceptera passiva system som bara tryggar inkomsten utan att skapa nya möjligheter till jobb och utveckling.

Därför tror jag att det behövs tidsgränser för hur länge man ska kunna gå på a-kassa, men det förutsätter både att det finns andra insatser att sätta in efter att man passerat dessa tidsgränser och att det finns ordentligt stöd – till var och en som behöver det – för att ta sig ur den situation man hamnat i och ta sig vidare.

Då behöver vi någon form av individuella kompetenskonton (otroligt att vi efter så många år fortfarande inte lyckats skapa det) som gör att alla har chansen att en eller flera gånger i livet skola om och börja om på en ny bana. Vi behöver dessutom utvidga trygghetssystemen så att de även omfattar egna företagare, så att fler vågar pröva sina idéer i ett eget företag. Och vi måste se till att alla offentliga myndigheter och organisationer ser som sin uppgift att hjälpa var och en (individuellt) till nya möjligheter.

Men viktigast av allt tror jag är att skapa fler jobb i gränslandet mellan ordinarie marknad och sociala insatser. Det italienska sättet att stötta sociala kooperativ tycker jag kan fungera som förebild. I Italien var det möjligt för sociala kooperativ att betala olika ”arbetsgivaravgift” för olika anställda (vet inte hur det är nuförtiden, jag utgår från en studieresa för 10 år sedan). Det gjorde att de som kom in direkt från stora problem (till exempel missbruk) innebar ingen skatt till staten, men allteftersom man ”normaliserades” (omöjligt ord men får duga…) så ökade också skattekravet. Det innebar att stora sociala kooperativ kunde erbjuda en ordentlig karriär inom kooperativet, som då också på allvar kunde bli en aktör på marknaden och konkurrera med andra företag om uppdrag.

Det finns självklart problem med detta, men det är ett större problem att de människor som exempelvis blivit rena från sitt missbruk därmed inte alltid kan jobba kvar i en verksamhet där de både skulle kunna bidra med viktig kunskap, vara förebilder och – framförallt – där de var trygga. Att tvinga ut nyligen rena före detta missbrukare i arbetslöshet eller till arbetsplatser där de känner sig osäkra är nog inget jättebra sätt att rehabilitera…

Imorgon om en politik som även passar medelklassen…

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Svälja mygg och sila kameler (finns motståndarna i eller utanför S?)

Efter några dagar på sjukhus (lite trött men det var ingen fara med hjärtat – bara en inflammerad hjärtsäck…) fick jag anledning att fundera på socialdemokratins uppdrag (dessutom tröttnade jag på att läsa och titta på tv så jag började skriva istället…).

För medan jag funderat över hur fantastiskt välorganiserad och hur otroligt hög kvalitet svensk vård har så fortsätter den sittande högerregeringen – med folkets förtroende – på den inslagna vägen med mer privatiseringar, fler separata köer för dem som betalar bra och med att slå undan grunden för en vård av hög kvalitet som finansieras gemensamt och ger mest till dem som har störst behov.

Och samtidigt ägnar en del socialdemokrater sin tid åt att anklaga andra socialdemokrater för att ha sålt sig och för att vara företrädare för fienden som  därför borde vara föremål för uteslutning. Sila mygg och svälja kameler?

Jag läser i ett gammalt nummer av Filter om hur framtiden för svensk tågtrafik (både vad gäller investeringar i dagens spår och i investeringar i framtidens höghastighetsräls) stoppas av en regering ledd av den värsta sortens ekonomer: de där som vet alltings pris men ingentings värde. Samtidigt pågår en av de mest långtgående privatiseringarna av kollektivtrafiken som någonsin genomförts i världen. En privatisering som kommer att öka kostnaderna för skattebetalarna, minska möjligheterna för oss att med gemensamma resurser skapa effektiv trafik mellan både stora och små orter och som försvårar för oss som vill satsa på bussar och tåg och annan kollektivtrafik för att det är klimatsmarta sätt att resa och en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta ha beboeliga städer och levande stadskärnor.

Visst ja, och så pågår tydligen någon debatt inom socialdemokratin mellan ”höger” och ”vänster” där det tydligen är ”höger” att vilja skapa fler jobb genom att förbättra villkoren för privata företag medan det tydligen är ”vänster” att vilja ge alla människor goda förutsättningar. Det verkar  tyvärr utsiktslöst att att enas om att det faktiskt är ”socialdemokrati” att vilja båda dessa saker.

Samtidigt blir både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring allt mindre av trygghetsförsäkring och allt mer av ”framtida investeringspotential för privata företag”. För medan människor kastas ur trygghetssystemen ökar marknaden för privat finansiering och när den marknaden – om några år – är tillräckligt stor så blir det svårt att försvara gemensamt finansierade system som den stora majoriteten faktiskt inte har någon som helst nytta av. Någon som funderat på att bli arbetslös? Det är en dålig idé, men den är helt särskild dålig om du vill ha ut mer än 15 000 kronor i månaden. Snart är a-kassan, precis som sjukförsäkringen, bara till för en mycket liten grupp i samhället och faktum är att alliansregeringen fick folkets förtroende att fortsätta på den vägen. Inte för att Reinfeldt bad om det förtroendet (han förnekar att han vill dit vi snart är), men vi socialdemokrater sa till alla att det här var sista chansen att stoppa det stora systemskiftet.

Jo, och så pågår intern positionering inom socialdemokratin för att en del ska få relansera föredettingar i politiken som framtidsnamn. Och i väntan på att någon ny ledare ska krönas vågar nästan ingen med ledande uppdrag (utom Ylva Johansson och någon enstaka till) uttala sig och driva politik gentemot det som verkligen innebär en förändring av det här landet: den borgerliga regeringen som steg för steg banar väg för ett annat samhälle.

Klart man blir gnällig av att ligga i en patientsäng och fundera och fördriva tiden. Självklart är det bara gnäll att tycka att det kanske finns viktigare politiska motståndare utanför det socialdemokratiska partiet än inom. Förmodligen är det bara mitt sängskav som gör att det känns mer relevant att kritisera dem som inte vill ha ett samhälle med minskade klyftor, än att kritisera dem som vill ha ett samhälle med minskade klyftor men som tror att det samhället lättare uppnås om privata arbetsgivare anställer fler människor. Och självklart är det bara på grund av dag-tv-program som min hjärna oroar sig för att vi i framtiden kanske får vänja oss vid att svenska tv-kändisar, precis som Ellen DeGeneres, delar ut gåvor till engagerade människor som hjälper ensamstående föräldrar att få mat på bordet; att det skulle kunna vara en gemensam – samhällelig – angelägenhet att bidra till att barnfamiljer får mat på bordet är en så absurd tanke att den aldrig tycks föresväva amerikansk tv-publik.

Och därmed tror jag att jag ska försöka låta bli att skriva ett enda ord till om partikamrater som hugger varandra i ryggen, om Prime-gate-läckor, om uteslutningar av partikamrater och annat som verkar vara så viktigt för en del andra socialdemokrater. Jag tänker lägga lite mer kraft på att fundera på hur vi gör Örebro lite bättre. Och så kommer jag att skriva några inlägg om en reformagenda för socialdemokratin. Får se om någon kräver att jag utesluts efter det…

När får väljarna svar om jobben, Reinfeldt?

Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
– Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
– Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”

Överheten har talat (när moderater läxar upp sjuka)

Jag har, liksom tusentals andra, undrat över vad det var som hände i hjärnan på de borgerliga ledamöterna i riksdagen när de bestämde sig för att börja applådera efter att de beslutat att försämra sjukförsäkringen och kasta ut tusentals människor utan försörjning och utan chans att få ett jobb. När jag läste de båda riksdags-moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén, som skrev i Aftonbladet, förstod jag bättre. För dem handlar det om att läxa upp personer som har det tufft. Att lära dem att veta hut.

Utifrån en artikel i Aftonbladet har de sin dom klar över en kvinna som heter Alexandra: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn.” De fortsätter visa upp sitt allra mest medkännande jag när de berättar vilka det här handlar om: ”sådana som Alexandra” är begreppet de använder. Inte personer, människor eller medborgare. ”Sådana som”.

De fortsätter att avfärda Alexandras känslor och åsikter och avslutar med den mest bisarra örfil jag sett en politiker utdela på länge. De berättar att de förändringar som nu alltså slår hårt mot tusentals människor och som fått miljoner svenskar att ifrågasätta om det finns något hjärta i alliansens politik inte bara är nödvändiga, utan bra. De är till och med moraliskt riktiga: ”Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.”

Överheten har talat.

Skattesänkning eller schysst ersättning till sjuka?

”Det kan vi använda till att sänka skatten”.

Kanske är det årets citat, trots att det skrevs redan 2007. I en artikel i SvD 2007-08-15 (på min födelsedag…) förklarade årets mest lyckade minister: Cristina Husmark-Pehrsson varför det är så viktigt att försämra villkoren för sjuka. I artikeln förklarar hon att försämringarna ska ”frigöra resurser” som ska användas till att sänka skatten.

Och visst finns det även en och annan rik person som får mindre ersättning när sjukförsäkringen slaktats, men i huvudsak kan man nog konstatera att sjuka personer utan alltför goda inkomster fått betala för skattesänkningar som i första hand gått till de som tjänar mest. I ärlighetens namn ska väl sägas att det inte bara är de sjuka som finansierat skattesänkningarna; en hel del har också lånats upp.

Och för den som funderar hur hon eller han ska rösta i valet i höst kan faktiskt en sökning på ”Husmark-Pehrsson” på exempelvis SvDs hemsida ge tillräckligt underlag. En otäck genomgång av hur hjärtlös politik tas fram, beslutas och verkställs.

En passiv regering puttade SAAB över kanten

 Nej, det var inte regeringen som beslutade att lägga ner SAAB. Men det sätt Reinfeldts regering pratat ner SAABs förutsättningar, och den passivitet som präglat regeringens handlande är förmodligen världsunikt. Och för det ska regeringen kritiseras. Det har nämligen förts fram andra förslag, det röd-gröna regeringsalternativet har krävt agerande och vi socialdemokrater har presenterat konkreta förslag.

Det är inte tänkbart att den tyska regeringen någonsin skulle prata skit om Opel på det sätt som Maud Olofsson med flera gjort om SAAB. Och tänk om Barack Obama pratat skit om något amerikanskt bilmärke… Därför har Peter Eriksson (mp) rätt när han kritiserar regeringen: ”Detta är ett stort misslyckande för regeringen och Maud Olofsson. När det fanns en möjlighet att medverka till att få fram en långsiktig ägare, så valde man att ligga lågt och inte göra någonting. När Olofsson till sist engagerade sig var det för sent”.

Nu sörjer vi SAAB, lider med de tusentals människor som drabbas när verksamheten läggs ner. Men nästa år tar vi nya tag. Samhällets uppgift är att underlätta för de arbetslösa att få nya jobb. Svenskarnas viktigaste uppgift i september nästa år är att rösta bort en regering som lägger armarna i kors när de kan rädda jobb i Sverige, som raserat arbetslöshetsförsäkringen och som sparkar på de sjuka som redan har det tufft.

Reinfeldts allians lovade att minska antalet anställda i statens myndigheter. På tre år har de lyckats minska antalet anställda i statens myndigheter med 0,5 procent per år. Det har lett till 3383 färre anställda i statliga myndigheter (enligt SCB). När det gäller att minska antalet jobb har regeringen varit mer framgångsrik när det gäller svensk bilindustri. SAABs nedläggning riskerar leda till 8000 arbetslösa.

Tror att Peter Eriksson har rätt om sjukförsäkringen (blame-game fungerar inte)

Peter Eriksson (mp) tror att regeringen kommer att falla på sjukförsäkringen. Visserligen tyder väl de flesta opinionsundersökningarna sedan lång tid att de var på väg att falla typ jättetungt redan innan de visade sin allra mest hjärtlösa sida och slängde ut tusentals människor ur ersättningssystemen och tvingade sjuka att söka jobb som de ändå inte kan göra och till och med att säga upp sig från jobb för att söka nya. Nä, sjukförsäkringen har inte regeringen (heller) skött särskilt bra. Så jag tror att Peter Eriksson kommer att få rätt (men vi måste ändå jobba, jobba, jobba för att byta regering nästa höst).

Men det är ändå häpnadsväckande hur alla borgerliga propagandister nu försöker flytta skulden. Nu säger de att allt är sossarnas fel, att vi ”mörkar” vår politik och att vi ”egentligen vill göra samma saker”. Men som Mona sa för många år sedan: försök inte gömma er bakom våra kjolar, och som Mona sa i söndagens Agenda (där hon rockade fett): det är ni som är regering – ta ansvar för er politik! Och för övrigt så fungerar inte borgarnas blame-game. Vi har inte mörkat vår politik (här finns vårt förslag i riksdagen):

  • Är man sjuk ska man få sjukpenning.
  • Människor ska få hjälp att komma tillbaka i arbetslivet. Därför har vi i vårt budgetalternativ resurser till rehabilitering, utbildning och introduktionsjobb – och där säger vi nej till stupstocken.

Hade vi fått styra hade det sett annorlunda ut. För övrigt så är även denna fråga ett bra exempel på hur högerregeringen ökat – inte minskat – utanförskapet: Under våra tre sista år i regeringen blev det färre ohälsodagar i sjukpenningen, under borgarnas tre år har det blivit fler.

Vad applåderade ni åt, Sofia, Johan och Lars-Axel?

När den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade om försämringar i sjukförsäkringen applåderades det friskt bland högerns ledamöter. Nu, när följderna blir uppenbara och ”alla” medier skildrar hur människor drabbas låtsas högern som om de inte förstod. Som om ingen varnade. Se bara här hur pinsam socialförsäkringsminister Husmark-Persson är:

Undanflykterna duger inte. Och skulden faller inte bara tungt på de applåderande riksdagsledamöterna (och övriga som röstade för försämringarna). Skulden faller tungt på de borgerliga politikerna i Örebro som vägrade skicka ett varnande remissvar till regeringen i frågan. Och på de miljöpartister i Örebro som ställde sig bakom det som deras partikamrater i riksdagen kallat ”utsorteringskedjan” (läs Ullis redogörelse här).

Nu har Staffan Werme ställt sig bakom regeringens politik, det är klargörande. När får vi se Lennart Bondeson eller Rasmus Persson stå för, och försvara, sin politik? Och när kommer de borgerliga riksdagsledamöterna från länet (Lars-Axel Norell (kd), Sofia Larsen (c), Johan Pehrson (fp), Oskar Öholm (m), Elisabeth Svantesson (m)) förklara vad som var så himla bra med de där försämringarna?